Det stora dagen FÖRLOSSNINGEN....långt inlägg

Det är ju en ganska bra ide att skriva ner vad som hände denna söndag den 9 januari. Man glömmer ju så lätt, detaljerna alltså. Så nu gör jag ett försök....

Tror att jag vaknade runt fyra tiden på morgonen med en värk som var värre än dagarna innan ( började på onsdagen, men läs under gravid). Jag gick runt i lägenheten för jag kunde inte sitta ner, gjorde för ont när värkarna kom. Tillslut så tog jag en dusch, en lååång dusch. Det hjälpte lite för stunden....

Men tillslut så fick jag nog och ringde in till förlossningen och berättade hur läget var. Jag trodde då att jag kanske hann med två värkar på 10 minuter ( vilket var 3 värkar egentligen fick jag reda på sen). De tyckte att jag skulle komma in så det fick göra en kurva och se om jag öppnat mig något mer. Så det var bara att väcka Anders och berätta att det var dags att åka in. Så vi åkte och lämnade Dexter hos Anders föräldrar och kom in till förlossningen kl 7.30.

De "satte" på mig "bandet" runt magen för att hålla koll på bebisen och mina värkar. Sen så konstaterades det att jag var endast öppen 3 cm. Jag trodde absolut att det skulle vara mer.....men men...

Sen så hände inget speciellt på ett tag. Vi var på rummet och kollade på film (andades mig igenom värkarna). Kl 10.15 blev både jag och barnmorskan less (hade inte öppnat mig något mer) så då pickade BM hål på hinnan så fostervattnet "forsade" ut. Jag minns att hon uttryckte sig, att hon ville att jag skulle föda barn innan hon slutade. Just då tänkte jag JAG SKA BLI MAMMA IDAG.....
Den känslan blev som bekräftad den dagen. Klart jag längtat tills barnet skulle komma ut, men när det väl var dags var det som att NU JÄKLAR....ja jag vet inte hur jag skulle beskriva det. Tänk att du ska få träffa din stora idol som du avgudat i flera år......man blev ju lite nervös.

Tillbaks till förlossningen nu då....Efter att vattnet gått så blev värkarna ett steg vassare. Så då blev jag vän med lustgasen. Jag tyckte väl att den hjälpte fast den var lite svår. Man ska använda den i rätt tidpunkt under värken för att den ska vara till någon nytta men tillslut fick jag till det. Blev helt klart "groggig" och sluddrade en massa när jag skulle prata med Anders. Min första kommentar var att - Jag tror inte gasen har någon värkan.....haha Anders bara tittade på mig och kunde bekräfta att det hade den. Min första fylla på vet inte hur länge.
Ganska strax efter att vattnet gått fick jag även "sätta igång dropp". Och med de droppen kommer en jävla smärta. Värkarna blev så intensiva och täta, helt galet...och började jag även att låta GHAAAAAA
Och vid den här tiden (kl 13.45) var jag öppen 5 cm....segt
Men sen så gick det fort.
Jag blundade hela tiden, OJJADE mig och hade fruktansvärt jobbigt, tyckte jag då...
Så de kom in igen och frågade om jag ville ha ryggmärgsbedövning. JA tror det var dags då, jag ville inte ha så ont ialla fall. Så de kom in och gav den kl 14.45 och direkt efter det så kollade de igen hur öppen jag var...10 cm nu. Så på en timme (helvetes timmen) hade jag öppnat mig 10 cm. och som sagt under hela denna tid så blundade jag men hörde allt vad de sa. De mumlade om att det var dags nu...Så det kallade till en till barnmorska och en undersköterska ( de var 3 st sammanlagt, 4 med Anders som kämpade på ). De satt dit benstödet och la upp mina ben och sen var det dags att KRYSTA
Och jag krystade så jag trodde skalle skulle sprängas. Alla krafter jag hade kvar använde jag denna stund och efter en liten stund så kände jag att något liksom rördes sig neråt och då krystade jag igen. Den krystningen stannade med att en liten del av lillgrabbens huvud stack ut. ÅH FY FASIKEN VA ONT DET GJORDE. Jag skrek att de skulle ta ut ungen, fick lite panik, men de lugnade ner mig och jag andades (andningen var ju grymt viktigt, den hjälpte mig jätte mycket, kom ihåg det Tina blink blink) De sa att jag skulle krysta igen men jag kände ingen krystningsvärk men sen så kom den och då kom William ut ( ca 15 min tog krystningsfasen, kl var 15.21) Jag gjorde då en min första situps på länge och kikade upp vart mitt barn var. - Han säger ju inget. Nu fick jag lite smått panik igen. Bebisar ska ju skrika när de kommer ut, så är det ju på film....
Men efter en ynka sekund ( han hade fått i sig lite fostervatten som han fick upp, därför inget ljud) så hörde jag honom och de la upp han på bröstet, min stora KÄRLEK.
Då var jag lycklig. All smärta var borta. Allt var bara så rätt och så underbart.
William kissade och bajsade på mig men vad gjorde det, han var ju helt perfekt.

Herregud jag blir så rörd när jag tänker tillbaka på denna stund. Som jag hade längtat....
Man skulle ju vilja beskriva denna känsla för de blivande mammor men det går inte, finns inga direkta ord att sätta. Man måste helt enkelt uppleva den. Men det är en känsla man aldrig glömmer och jag är så tacksam att jag fick vara med om detta.

P.S jag kanske uppdaterar detta inlägg igen, det dyker upp saker hela tiden som jag glömt, små små detaljer