Ja nu kommer lite funderingar ang graviditeten.
Först så vill jag säga att jag är otroligt glad just nu men blir orolig titt som tätt. Jag är självklart orolig för att få missfall, vill nästan inte skriva ordet. Tittar efter varenda gång jag är på toaletten. Så fort jag får värk så tror jag att nu är det galet, fast egentligen så är väl det ett tecken på att det växer där inne.
Vad jag förstår, men vad vet jag, så har jag passerat den mest kritiska perioden, vilket känns jätte bra. TJOHO.....
Men nu så längtar jag ihjäl mig efter det första ultraljudet så ska ske den 11 augusti. Längtar efter att få se det lilla miraklet MEN så blir jag ju orolig för om det skulle vara något fel. TÄNK.....
Jag blir tokig på mig själv. Varför kan jag inte bara få njuta, varför måste jag hela tiden vara orolig. GHAAAAA......
Hej Cilla!
SvaraRaderaOj, grattis till graviditeten. Vad roligt! Min lillebror och hans tjej väntar barn den 13:e juli, så jag ska snart bli faster =)
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Vilket elände =( Iförrgår så var vi och träffade en ortoped som skulle kolla Åkes tass, som han har släpat. Åke har alltid haft sin personiga stil, men många bulldoggar har ju det. Men de sista veckorna har han börjat som att småhalta och hoppat fram då han inte riktigt vill stödja högra frambenet i backen med hela vikten. Vilket bidrog till en större muskulation över bogen. Vi kom dit och de kände å klämde på honom och tittade på honom gåendes och springandes, så det blev röntgen. Efter 8 röntgenbilder och 4 veterinärer senare fick jag det glädjande beskedet att hans tass/ben var i perfekt skick, men det var inte där problemet satt utan han har grav skolios. Vilket innebär en krokig ryggrad. Jag frågade veterinären vad som var tvungen att göras och till svar fick jag "tyvärr, det ser inte ljust ut" sen svartnade allt. Min Lilla lilla bebis måste lämna mig.
Jag skulle dit för att han skulle få bli bra i tassen, men istället blir jag utan honom. Han är ju min guldklimp, min stolthet. NU får jag 1 veckas kvalitetstid med honom och jag ska verkligen ta vara på den. Jag kan bara inte förstå hur jag ska klara detta. Alla säger att jag måste vara stark och vara glad den sista veckan för hans skull, men hur ska jag kunna le när min älkling snart inte finns. Jag bara gråter.
Hoppas allt är bra med dig och lilla Dexter.
Mhv Frida